Det är så lätt att ta saker för givet idag. Vi har vatten som kommer rinnandes ur långa rörledningar, vi har datorer, vi har bilar som drivs framåt med hjälp av kontrollerade explosioner och mer därtill.
Något jag försöker göra ibland, är att stanna upp och reflektera. Reflektera över vad det är vi faktiskt har runtomkring oss. När jag öppnar vattenkranen så uppstår det inte vatten ur intet, utan det kommer från en vattenreservoar nånstans, och det vattnet kommer i sin tur någon annanstans ifrån.
En dag för ett tag sedan jag var ute och körde i ett ganska kraftigt regnväder så lyssnade jag på regndropparna på taket, såg vattnet rinna längs vindrutan. Istället för att muttra något över vädret, så reflekterade jag över att jag satt varmt och skönt mitt i alltihop. Det gjorde plötsligt den bilfärden så mycket behagligare.
Det handlar inte om att tänka fram saker, att analysera intellektuellt att vattnet kommer från en vattenreservoar, att bilen drivs framåt eller att jag kan chatta med någon på andra sidan jorden (eller i andra änden på korridoren för den delen), utan att uppleva, att iaktta. Att stänga av tankarna och verbaliserandet, och bara känna in. Jag blir medveten om allt det märkliga vi har runtomkring oss.
När jag gör det, då blir jag glad, jag blir upprymd över den förunderliga värld vi lever i. Samtidigt så gör det också att jag lättare känner med dem som har det mindre bra.
